Bakom och högt ovanför Ospedaletti, Sanremo och Bordighera hittar du en utsiktsplats som är allt annat än blygsam – med ett panorama du (nästan) garanterat får ha för dig själv. Men du får jobba lite för det.
Vi har vandrat i berg på många platser i många länder, och vi är alltid nyfikna på hur stor utdelningen blir i form av utsikten när vi når fram. I Norge är det till exempel nästan alltid fullträff, medan vi i Österrike har stått vid målet och stirrat rakt in i täta trädtoppar tio meter framför oss – och de där björnarna de varnade för, dem såg vi inte heller.
Jag kan lika gärna avslöja direkt: den här turen levererade. Full pott på både utsikt och upplevelse. Och med tanke på vad som väntar där uppe, skulle jag kalla turen lätt. Du blir kanske trött, och du ska vara redo att röra på dig och klättra lite – men i snäll terräng.
Vi bor en del av vår tid i vår lägenhet i Ospedaletti – ett litet stycke paradis mellan Sanremo och Bordighera på den italienska nordkusten i Ligurien, i området som kallas Riviera di Ponente. Därför spenderar vi också en hel del tid i Valle Argentina – bergen som skyddar kuststäderna och samtidigt skapar ett ganska enastående klimat. Och ja, det märks.
Citrusfrukter på träden i december i Ospedaletti
I jakten på nya platser satte vi den här dagen kurs mot ruinen av den gamla mellanstationen i San Romolo – en del av en nedlagd linbana som en gång transporterade gäster hela vägen från Sanremo vid kusten upp till Monte Bignone. En tur på över 7 km. Och när man ändå är i närheten, kollar man ju vad mer som finns att se. Det var så Monte Caggio dök upp på radarn.
Läs om vår tur till den nedlagda linbanan i San Romolo
En liten prick mitt i det gröna på kartan, utan tydliga vägar dit – men med en lovande utsikt. Den måste vi ju se. Det visade sig dock vara lite mer omständligt än väntat. Vi kunde helt enkelt inte hitta en bra startpunkt, så det blev en del fram och tillbaka på småvägar innan vi till slut hittade rätt. Med facit i hand hade det nog varit enklare att parkera i San Romolo och börja därifrån.
Du slipper göra samma misstag – det har vi redan gjort åt dig.
Hur som helst, vi hittade till slut skylten mot Monte Caggio. Och eftersom området knappast är överbefolkat – inte på våren i alla fall – var det inga problem att parkera längs vägen i närheten.
Rutten börjar som en vackert anlagd, stenlagd väg som slingrar sig upp genom träden som en liten serpentin. Bitvis brant, men väldigt lätt att gå på. Jag kan föreställa mig att den kan bli hal i regn, men det är inget vi själva testat. För att ge en bild av nivån kan du se vad vi hade på fötterna.
Vi ska också erkänna: vi äger varken vandringskängor eller särskilda vandringskläder. Vi går helt enkelt i det vi råkar ha på oss. Det kan – ärligt talat – kännas i fötterna ibland.
När du väl har “tagit dig igenom” den stenlagda delen kommer du till en grusväg som löper mer horisontellt – en liten paus för benen innan det börjar luta uppåt igen. Och när det gör det, dyker det upp några passager där du får ta i lite extra och lyfta knäna högre än vanligt. Inget dramatiskt, men det kräver ändå ett par fungerande ben.
Uppåt, uppåt, uppåt. Så ser den sista delen ut. Långt in i stigningen finns det inte mycket som antyder att du närmar dig målet – tills du når en radiomast och ett enkelt träkors. Där hann vi tänka: “Jaha… var det allt?” Men som tur var, det var det inte.
Bara 50 meter längre fram öppnade sig ett litet plateau – och med det en utsikt som är svår att beskriva utan att låta överdriven.
Man tappar nästan andan en sekund.
Dagen vi var där blåste det kraftigt från norr, vilket gjorde själva vandringen lite mer intensiv än väntat – men uppe på plateauet var det helt vindstilla.
Vi satte oss på klipporna och bara satt där en stund. Utan att säga något. Tog in det.
Med Madonnastatyn i förgrunden hade vi fri sikt från Saint-Tropez och Antibes över Ventimiglia och Bordighera, hela vägen till bergen bakom Ospedaletti och Sanremo. Allt inramat av det blå Medelhavet.
Inte illa för en vandring på drygt en timme.
Som så ofta är det svårt att veta när det är dags att lämna. Men till slut måste man resa sig, vända ryggen åt utsikten och gå tillbaka – ner i skogen igen, där vinden nu mötte oss rakt i ansiktet. Och som så många gånger förr blev jag påmind om att det faktiskt kan vara jobbigare att gå nerför än upp, särskilt när det är brant.
En knapp timme senare var vi tillbaka vid bilen. Vi rullade ner mot Coldirodi och vidare hem till Ospedaletti, parkerade och fortsatte till fots ner till stan – och barerna – för att avrunda dagen med en Aperol på Bar XX.
Kanske blir du också inspirerad av …
Funivia Sanremo - Monte Bignone - Gondolen står fortfarande i San Romolo
Ospedaletti – en liten plats med ett stort hjärta och en självklar plats hos oss
Jakten på den goda olivoljan i Ligurien – och varför La Strada dell’Olio mest är en idé
Vi tog Prosecco-rutten – utan att röra en enda droppe prosecco
