Känner du igen det där – när man får den geniala idén att köra från Danmark ner till Valensole i Provence för att fotografera de där storslagna, färgstarka, violetta lavendelfälten i full blom? Och att man efter 1 700 km anländer till ett grönt, kalt, nyrakat fält och ser den allra sista raden lavendel försvinna upp på flaket på skördebilen?
Det gör vi.
2019 hade vi sen sommarsemester och hade inte bestämt i förväg vad vi skulle göra. Året innan hade vår yngste varit snäll nog att följa med sina föräldrar till Norge på en något misslyckad semester, där vi hade lockat med fisketur i området kring Ål. Efter en vecka utan napp fick vi veta av lokalbefolkningen att det inte hade funnits fisk i sjöarna på länge. Om det var därför – eller bara för att han närmade sig 18 – vet jag inte, men vi anade ganska tydligt att den här semestern skulle bli utan honom.
Varför valet föll på att köra till Provence för att fotografera lavendelfält är lite dimmigt, men det lät spontant som en bra idé – och vi hade inga bilder av violetta lavendelfält i butiken.
Enligt diverse hemsidor såg det dessutom ut att vara rätt tid. Lite sent, men inte för sent, för att uppleva fälten i full blom. Och Valensole verkade vara ett säkert kort: stora, breda fält där rad efter rad av lavendel sträcker sig så långt ögat når.
Så vi packade bilen och styrde söderut – med kameror och höga förväntningar.
När vi kör söderut – vilket vi ju gör ganska ofta nu, till vår lägenhet i Ospedaletti – tar vi alltid en övernattning. För oss börjar semestern när vi lämnar hemmet, och därför är kaffepauser och hotell med frukost (och numera även laddning av elbil) en viktig del av resan.
Den här resan var annorlunda på flera sätt. Efter 23 år med mellan ett och tre barn i baksätet stod vi nu plötsligt där själva, bara i varandras sällskap. En lätt melankolisk känsla – utan att veta att corona redan året därpå skulle förändra allt igen. Men det är en annan historia.
Resan var också annorlunda eftersom vi valde två övernattningar, i Göttingen och Grenoble, för att kunna anlända till Valensole mitt på dagen, med hög sol över det violetta landskapet. På papperet: en utmärkt plan.
Jag tror faktiskt inte att vi hade varit i Grenoble tidigare – och vi har inte varit tillbaka sedan – men förväntningarna den morgonen var höga.
Det var varmt – riktigt varmt – och doften av lavendel låg tung över området och fyllde bilen när vi lämnade motorvägen och kunde rulla ner rutorna. Överallt fanns små lila fält, men det var ju ingenting jämfört med det som väntade oss.
Det stora platåområdet med lavendelfält, så långt ögat når, ligger norr om Valensole. Vägen dit går lägre, så man ser inte fälten förrän man nästan är inne i staden, svänger vänster – och kort därefter anländer till, ja… i vårt fall ett helt nyrakat, kargt landskap.
Verkligheten
I fjärran anar vi den sista traktorn, där den allra sista raden lavendel håller på att lastas upp. Det är dammigt, extremt varmt, ingen skugga – och en intensiv doft från allt lavendeldamm som hänger i luften.
Just då var besvikelsen förstås monumental. 1 700 km på 48 timmar med stora förväntningar på en bildserie med vackra, violetta fält – och så stod vi där, svettiga, med utsikt över ett torrt, brunt landskap.
"Schwamm drüber", som de säger i Tyskland. Eller: ingen idé att gråta över spilld mjölk.
Vi spenderade de nästa timmarna med att köra runt i hopp om att hitta något – vad som helst – som liknade ett lila fält. Lite in mot Valensole, som är sådär charmigt pittoreskt som städerna ofta är där, lite ut bland de kala fälten och tillbaka igen. Mest på måfå, tills vi till slut fick erkänna att vi helt enkelt var för sent ute.
Gatubild från Valensole
Historien slutar lyckligtvis inte där. Vi fick nämligen med oss en riktigt fin – och numera populär – gatubild från Valensole. Och eftersom vi hade mer semester kvar fortsatte vi till Apt, där vi bodde i ungefär en vecka och tog utflykter till några av de mest absurdt vackra landskapen med enorma solrosfält – som van Gogh, fast utan jämförelse – och städer som Aix-en-Provence, Marseille (gamla stan), Arles och Gordes.
Vi kom hem en erfarenhet rikare och med en ny bild av hur de kommande åren utan barn i baksätet kan se ut. Och vi blev påminda om att även när vi klantar till det – igen – så går det oftast att vända till något bra.
Vi har fortfarande inga bilder av violetta lavendelfält i butiken.
Vill du se vårt galleri med bilder från Provence, klicka här.
