Ospedaletti – En liten plats med ett stort hjärta och en evig plats i vårt

Det finns platser man reser till. Och så finns det platser man landar i – utan att riktigt förstå varför. För snart tre år sedan köpte vi en liten lägenhet i Ospedaletti. Då visste vi bara att det var något speciellt här. Nu vet vi att det var ett av våra bästa beslut någonsin.

Ospedaletti ligger som en dold oas på den italienska nordkusten, mellan Sanremo och Ventimiglia, nära gränsen till Frankrike. Staden ligger skyddad av de sista veckningarna av Alperna – Argentera-massivet – och kanske är det därför klimatet här är så nära perfekt. Milt och behagligt – även om vädret ibland kan visa temperament, när stormarna drar in. Som om vinden själv tar en paus här.

Men det som verkligen gör Ospedaletti speciellt, är känslan av att höra till.

Emaljskylt i grannbyn Coldirodi

Vi har blivit mottagna med en värme man inte kan köpa. På “Dal Baffo” skålar vi med lokala hantverkare medan vi hör vem som äger vilken scooter, eller vem som är släkt med vem. På “Bicibar” serveras den typen av snacks som gör att man beställer en drink till. Och på “Gagian” – en oas precis vid stranden – hamnar vi ofta i samtal med stamgästerna, som om vi bott här hela livet.

På morgonen går vi ofta till Alexandra’s eller Bar Jolly, där vi dricker kaffe medan smulorna från våra cornetti långsamt tar över bordet, och alla säger god morgon – även de vi aldrig träffat. Det känns tryggt. Som en stad som alltid bjudit främlingar in.

Kvällspromenad längs strandpromenaden

Vi har blivit halvtidsitalienare

Det tog ett tag att hitta rytmen. Inte bara språket, utan allt det andra. Siestan till exempel. Varje gång vi kommer hit måste vi vänja oss vid stängda butiker mitt på dagen och vid att middagen börjar först vid åtta – ungefär när vi normalt borstar tänderna i Danmark.

Vi bor i en liten lägenhet i Villa Nazaret, på sjätte våningen. I trädgården nedanför finns en bänk där vi ofta sitter på eftermiddagen med en drink, njuter av utsikten, solen och stillheten. Det sägs inte mycket. Det behövs inte heller.

Det låter idylliskt – och det är det också. Kanske för att vi ser hela staden och havet i ett enda panorama. På morgonen öppnar vi fönstren och låter solen välla in, medan den italienska kaffemaskinen går på högvarv.

När vi rör oss utanför sker det i lugnt tempo. Inte för att vi blivit lata – utan för att Ospedaletti kräver det. Det är en stad där man hälsar innan man handlar, och där det gärna kan gå tio minuter mellan att man kliver in hos bagaren och faktiskt får sitt bröd – någon måste ju hinna berätta att deras systerson fått jobb i Genua.

Vi försöker prata italienska, och det går efterhand… sådär. Vi behärskar de artiga fraserna och kan säga “due Spritz” och “senza ghiaccio” med viss elegans. Men låt oss säga att italienarna gjort större framsteg med engelskan än vi med italienskan. De tar det med ett leende och en imponerande tålmodighet. Numera är det fler som förstår vad vi försöker säga än vi själva gör.

En gammal stadsdel med färger i rösten

Man behöver inte vara arkitekt – men det är vi – för att förstå varför vi blev förälskade i Ospedaletti. Den gamla stadsdelen ligger vackert mellan Corso Regina Margherita och havet, med hus i solblekta färger: gult, rött och bränd terrakotta sida vid sida med väderbiten sten och balkonger fulla av tvätt.

Gatorna är smala och slingrande, och till och med Google Maps ger upp i vissa hörn. Det är en del av charmen. Man går inte vilse – man försvinner, på det bra sättet. Som om staden ger sig själv lite i taget.

Det finns en stillsam stolthet i husen. De är inte perfekta – men de står kvar. Någon har målat en nyans fel, och det är precis som det ska vara. Citrusträden växer överallt – till och med mellan gatstenarna. Allt detta berättar historien om en plats som inte har bråttom att vara något annat än sig själv.

Långbord och lokala fester

Om man följer livet i Ospedaletti bara en liten stund, märker man snabbt att här firas det mesta. Inte bara stora nationella högtider, utan de små, nästan poetiska – zucchinin, den lilla fisken eller en specifik dag på kalendern. Och det görs med stil.

Långbord bärs ut på torg och bakgator, och plötsligt sitter man där, axel mot axel med stadens invånare och äter något man aldrig smakat förut, men som smakar av gemenskap. Man köper en biljett, får plastbestick och vin i pappmugg – och är en del av festen. Och det räcker långt.

Vi har delat bord med människor vi aldrig träffat tidigare – till och med stadens borgmästare, som verkligen är en del av det lokala livet. Han minns oss nog inte, men för oss var det en upplevelse. Det är något särskilt med en stad där man firar sin squash med fest och skratt – tillsammans med borgmästaren.

Motorlarm, oldtimers och lokal kärlek

Varje år i september förvandlas Ospedaletti till något som liknar en tidskapsel av motorolja och italiensk charm. Vi bor bokstavligen på banan – en rundslinga genom staden där det vartannat år körs historiskt motorcykellopp och vartannat år klassiska bilar.

Det är inte Formel 1 – det är lopp med hjärta. Deltagarna kommer med glänsande hjälmar, gamla motorcyklar och breda leenden. Det brummar, tutar och doftar bensin i gatorna, men stämningen är mer picknick än paddock. Vi står nere vid vägen tillsammans med lokalbefolkningen, och även om vi bara förstår hälften av vad som sägs på snabb italienska, går känslan inte att ta miste på.

Det är en fest för ögon och öron – även om några nog föredrar tystnad. Men det verkliga hjärtat i allt är att alla känner alla, och att det vinkas till förarna som om det vore släktingar som just svängt förbi i sidovagn.

Varje september är det race – 2024 var det motorcyklar

Från tåghjul till cykeldäck

Från Ospedaletti hela vägen till Imperia slingrar sig en 35 kilometer lång cykelväg, byggd på den gamla järnvägslinjen. Numera är den förlängd till Diano Marina – över 40 kilometer platt cykeltur längs Medelhavet. En gång rullade tågen här och skar staden från stranden, nu är det cyklar, barnvagnar och flanörer som glider genom landskapet i maklig takt, och stränderna har kommit nära igen.

Vi har köpt elcyklar. Det har öppnat en ny värld – inte bara längs kusten, utan också upp i bergen, där våra ben tidigare satte gränsen. Nu tar vi turerna som avslappnad lyx, med vinden i håret och låga batterinivåer i låren.

Och nej – man måste inte använda el längs den flacka kustvägen. Men vi gör det. För att vi kan. Och för att det är roligt. Och för att man aldrig ska underskatta glädjen i att glida ljudlöst genom ett landskap. Vårt italienska äventyr handlar till stor del om att koppla av – gärna med en aperitivo och något litet till.

Havet – vår trogna följeslagare i Ospedaletti

Det är kanske inte havet som gör Ospedaletti unikt. Men havet är det som gör Ospedaletti unikt för oss.

Att bo så nära vattnet förändrar något i kroppen. Vi badar i det, tittar på det, lyssnar till det. Vi har badat i maj och i november, känt det kalla stinget och sett solen gå upp över horisonten med salt kvar på huden. Och när stormarna kommer, står vi kvar och tittar – som om det vore första gången.

Havets ljud är alltid där. Som en rytm under allt. När vi vaknar. När vi somnar. När vi sitter på bänken i trädgården och bara lyssnar. Det är ett ljud man inte kan ta med sig, men som stannar kvar i en, långt efter att man åkt hem.

En ny plats att kalla ”hem”

Vädret vid Medelhavet kan vara nyckfullt. Vi har suttit i Sanremo med solen i nacken och ett glas vin i handen – och plötsligt har vinden vänt, mörkret dragit in över bergen, och vi har fått rusa hem eftersom fönstren stod öppna. Vi tänker att det är en del av charmen.

Ospedaletti är nu vårt andra hem och fasta bas när vi reser ut för att fotografera. Inte bara längs kusten, utan också längre in i Italien och över gränsen till Frankrike. Vi packar bilen eller tar elcyklarna, och försvinner ut i landskapen – på jakt efter färger, former och det där svårdefinierbara man bara upptäcker när man verkligen tittar.

Men det är alltid Ospedaletti vi återvänder till. Med axlarna lite lägre än när vi åkte. Staden har blivit en del av våra liv, och vi låtsas gärna att vi blivit en liten del av den också.

Det är inte bara utsikten som lockar. Det är tempot. Ljuden. Rutinerna. Barerna. Människorna. Känslan av att livet får ta tid – och att en plats kan vara liten men ändå fylla mycket i hjärtat.