Kanske har du aldrig hört talas om prosecco vägen, eller på italienska: Strada del Prosecco, som ju bara adderar ett extra lager av italiensk coolness till en sådan bilresa. Vägen sträcker sig mellan städerna Valdobbiadene och Conegliano - eller rättare sagt, det är egentligen inte en väg som vi trodde, utan en labyrint av vägar som man kan köra precis hur man vill - och det passade oss perfekt att köra fel om och om igen.
Sommaren 2024 är vi på en längre vistelse i vår lilla lägenhet i Ospedaletti, på den italienska nordkusten - ja tack, vi bor på de sista par hundra meterna av Alperna och har fem minuter till Medelhavet - och eftersom vår dotter vill låna lägenheten, är det en välkommen ursäkt för att åka ut på äventyr i Italien.
Första tanken var att köra längs de slingrande kustvägarna, hela vägen till Amalfi, och tillbaka igen. Men när temperaturen steg, och södra Italien nådde upp mot 40 grader, bestämde vi oss för att stanna kvar i det lite svalare Norra Italien, där nattemperaturen inte gick upp till mer än cirka 23 grader.
Vi kände faktiskt inte till fenomenet prosecco vägen förrän vi började leta efter platser att besöka. Men vi gillar prosecco, och vi gillar Italien, och vi älskar att köra vår elektriska Polestar. Allt som allt en bra cocktail för en resa ut i det blå.
Vi pratade lite med vår semestergranne Lorenzo, som bor i Treviso, och han sa att det var en fantastisk vacker tur och ett härligt område att besöka. Och så var planen klar.
Som det är med elbil, var det bara att kolla möjligheterna och den bästa vägen, så att allt passade med vårt Tesla-abonnemang. Men idag är det inga större utmaningar att köra elbil - inte ens i Italien, även om många italienare fortfarande tycker att elbilar är lite konstiga.
Vi hade cirka 470 km till vår första övernattning i Vicenza, vilket innebär två laddstopp för vår Polestar, och det betyder två härliga pauser med god italiensk kaffe och kanske en liten dolce. Vi kom fram till vårt hotell på kvällen och till vår stora glädje fanns det luftkonditionering. Vi satte den på max och njöt av att frysa för första gången på mycket länge.
Vart tog vägen vägen?
Dagen därpå steg vi upp tidigt och gav oss iväg mot Valdobbiadene, som ju markerar början på prosecco vägen - eller slutet, beroende på hur man ser det. Möjligheterna att ladda bilen var kontrollerade och klara, så det var bara att njuta av resan.
Väl framme i Valdobbiadene trodde vi att det skulle finnas en stor skylt med "Strada del Prosecco" - Vägen. Men nej. Det fanns inget som visade oss i vilken riktning vi skulle köra, men internet hade en pdf med något som liknade en karta över vägen - eller snarare flera vägar, eftersom prosecco vägen, som jag nämnde tidigare, inte är en specifik väg utan mer ett område.
Det är DOC som det handlar om
Det handlar om att det bara finns två platser i Italien där prosecco kan få den statskontrollerade kvalitetsstämpeln DOC, och den ena platsen är vingårdarna mellan Valdobbiadene och Conegliano. Prosecco vägen täcker alltså mer ett område än en faktisk väg. Det är däremot ett otroligt vackert område med mjuka kullar, helt täckta av vinrankor. Det finns inte en enda fläck, inte ens en liten bakgård, där det inte finns vinrankor. Varje kvadratmeter används till att odla druvor för de mest utsökta DOC-prosecco.
(O)skyltning i bästa italienska stil
Nåväl, vi kollade på den pdf-karta vi hade laddat ner och fann en skylt mot nästa stad på vägen och började köra. Och visst fanns det ett litet brunt skylt med "Strada del Prosecco". "Det här blir enkelt", tänkte vi, men i bästa italienska stil följde det inga fler bruna vägvisare, och pdf-kartan och bilens GPS stämde inte riktigt överens, så vi körde ungefär 500 meter innan vi svängde fel. Vi fick sedan utforska olika småvägar innan vi kom tillbaka på rätt spår - den här gången på den väg vi hade planerat att ta hem igen.
Eftersom vi inte riktigt visste vad vi skulle förvänta oss, hade vi en idé om att följa rutten från pdf-kartan. Kanske hade vi föreställt oss att det skulle vara som en rundtur, som att köra genom tigerns bur i Knuthenborg Safaripark - jag vet inte. Men det gick snabbt upp för oss att detta inte är någon turistmagnet, utan i grunden bara ett område med vingårdar som man kan uppleva i sin egen takt.
Inte en droppe prosecco här!
Längs vägen kan man besöka vingårdarnas provsmaknings- och försäljningsställen, eller man kan smaka och köpa i butiker som säljer vin från olika gårdar. Eller så kan man, som vi mest gjorde, parkera bilen och vandra ut i landskapet för att njuta av de vackra kullarna täckta av otaliga vinrankor.
Efter diverse omvägar kom vi fram till Conegliano, som är den östra staden i DOC-området. Det är en ganska stor och ganska ointressant stad, förutom att man kan ladda sin bil här. Så det gjorde vi, och sedan skyndade vi oss västerut igen mot Valdobbiadene, som är en riktigt mysig stad med ett stort torg och lugna gator.
Tillbaka i Valdobbiadene började det bli sen eftermiddag, och vi kom överens om att vi inte riktigt hade sett allt och inte riktigt hade fått "den" bilden, så vi beslutade oss för att hitta ett ställe att övernatta och sedan fortsätta nästa dag. Prosecco hade vi inte fått under dagen, för det är något tråkigt med att den ena är lite salongsberusad i bilen medan chauffören bara är chaufför. Eftersom vi inte kunde hitta någonstans att övernatta i staden, och vi var tvungna att köra vidare, kändes det inte heller meningsfullt att gå på bar nu.
Har du provat Birramisu?
Vi hittade ett ganska coolt ställe ungefär 20 km från staden som heter Norah's Hill, en fantastisk liten oas där många lokalbor kommer för att äta på fredags- och lördagskvällar. Skulle du ha fått i dig lite för mycket alkohol, kan man hyra ett rum. Så nu hade vi chansen att ta något att dricka – men men men! Norah's Hill är en del av ett bryggeri, så menyn var naturligtvis fylld med öl.
Vi älskar öl, så det var helt okej och spännande, men vi insåg ganska snart vart det bar. En Prosecco-tur utan en droppe prosecco. Men i gengäld fanns ett mycket spännande drink- och matmeny med bland annat "Birramisu".
Vi slutade med ett par av husets burgare och provade olika ölcocktails, och det var härligt att bara behöva gå upp till första våningen för att sova.
Efter en helt otroligt överdådig frukost med alla baristabryggda kaffesorter vi kunde önska oss, och färskpressad juice i mängder för att skölja ner det hembakta brödet med områdets bästa ostar, åkte vi tillbaka till de mjuka gröna kullarna för att ta några fler bilder.
Il grande Finale
Det blev en halv dag till i kullarna, fortfarande utan prosecco, men med en bedrövlig smörgås medan vi laddade Polestaren i Conegliano. Därefter satte vi kursen mot Bergamo, där vi skulle besöka vår italienska bekant Matteo, som driver Grems Bike Hostel i Parre.
Sammantaget en underbar tur genom ett av de vackraste landskapen, i en av de bästa bilarna vi har haft – elbil kommer verkligen till sin rätt i bergslandskap på små vägar – men utan en enda droppe prosecco under resans gång.
I gengäld vet vi nu mycket om prosecco och vingårdarna, och det gör det lite roligare när vi nu köper prosecco i mataffärer och andra ställen. Så vi har fått nog av det efteråt.
En riktigt rekommenderad resa, men det är nog svårt att spendera mer än två dagar i området. Om du inte bosätter dig i Valdobbiadene, vilket vi skulle rekommendera, och på så sätt får tid och möjlighet att smaka på dropparna i den autentiska miljön.
