Om vi inte hade kört fel nerför berget efter att ha tittat på en liten lägenhet i Coldirodi, ja, då hade vårt äventyr i Ospedaletti aldrig någonsin börjat.
Vi var på en resa med flera lägenhetsvisningar i Ceriana, Perinaldo, Sanremo och alltså Coldirodi, och hade så smått börjat förbereda oss på att åka tillbaka till Danmark utan att ha hittat "lägenheten" i Italien. Men så ville slumpen och turen att vi hamnade i Ospedaletti, som vi visste väldigt lite om.
Det ska sägas att från det ögonblick vi såg lägenheten och upplevde staden den där fredagseftermiddagen rådde det aldrig någon tvekan – den lägenheten skulle vi ha.
Inte för att 42 kvadratmeter är särskilt mycket att skryta med, och hade vi kunnat få tre rum och samma utsikt för samma pris hade vi valt det i stället. Men vi köpte lägenheten och staden som ett paket. Vi fick båda direkt känslan av att det här var rätt plats för att uppleva Italien på nära håll.
Och nu, fyra år senare, har det visat sig att vi hade mer än rätt.
Ospedaletti – allt i en och samma stad
När man sitter hemma i Danmark och drömmer om ett liv i Italien är det ofta samma bilder som dyker upp. Små romantiskt slingrande gränder mellan gamla hus i varma jordtoner. Gröna fönsterluckor. Citrusträd med solgula citroner. En bar vid ett litet torg där lokalborna sitter med en aperitif medan kvällen sakta tar över. Bergen i bakgrunden och havet precis runt hörnet. Ett liv bland lokalbor, utan (andra) turister.
Problemet är bara att allt det där sällan finns på samma plats. Det är snarare ett hopkok av alla de fantastiska ställen man har varit på.
Vill man ha den klassiska bergsbyn får man ofta ta sig upp i inlandet. Vill man bo vid havet får man acceptera att de gamla gränderna ersätts av strandpromenader och lägenhetshus. Vill man ha storstaden följer trafik, oväsen och parkeringsproblem som regel med på köpet.
Men sådan är inte Ospedaletti. Här finns faktiskt nästan alla drömmar om det romantiska Italien samlade i en och samma stad.
Gamla stan ligger fortfarande kvar som stadens hjärta med sina smala gränder och gamla hus, medan resten av Ospedaletti har vuxit fram runt omkring i små årsringar. Några minuters promenad senare står man på strandpromenaden med utsikt över Medelhavet, och vänder man sig om reser sig bergen nästan direkt bakom husen. Det är därför i stort sett alla lägenheter har havsutsikt.
Går man österut hamnar man i Sanremo. Västerut når man snabbt Frankrike och Monaco, och när vi vill ha den riktigt autentiska känslan av italiensk bergsby tar vi oss upp till Coldirodi, som ligger så att man kan blicka ner över Ospedaletti.
40 km sammanhängande cykelväg från Ospedaletti till Diano Marina
Gratis stränder – och många av dem
Bara drygt en timme med tåg och buss från Nice flygplats
Motorvägen alldeles i närheten, utan att den stör på något sätt
Knapp en timmes bilresa till alpin skidåkning i Piemonte (när Tendetunneln fungerar igen)
Och det är långt ifrån hela listan
Men det är långt ifrån allt
Ospedaletti bjuder också på ett av Italiens mildaste klimat. Precis som på så många andra platser har vädret sina utmaningar även här, men det blir aldrig riktigt kallt på vintern och aldrig riktigt hett på sommaren.
Men då kan det väl knappast finnas mer som är bra med Ospedaletti? tänker du kanske. Jo då.
Staden har allt vi behöver i vardagen, så vi använder sällan bilen om vi inte ska ut på längre turer med kamerorna eller storhandla.
Vi går ner och köper frukostbröd.
Vi går ner och tar en kopp kaffe.
Vi går ner och badar.
Vi går ner och handlar.
Vi går ner och tar en aperitif.
Vi går helt enkelt ner.
Och varje gång går vi upp till vår lägenhet igen.
Och plötsligt har vi gått 10 000 steg – så det är tydligen hälsosamt att bo i Ospedaletti också.
För många är bergsbyar själva definitionen av livet i Italien, men vi har besökt många små italienska bergsbyar där bilen är en nödvändighet, om man inte nöjer sig med att hålla sig till lägenheten och den lilla byn. De platserna har massor av charm, men för oss har de också en baksida som kanske blir tydligare när semestern övergår i vardag.
Livet levs på gator och torg
I Ospedaletti, liksom i större delen av Italien, utspelar sig en stor del av vardagen utomhus. På stadens torg och, i Ospedalettis fall, längs strandpromenaden och stränderna, där det finns gott om möjligheter att slå sig ner och betrakta stadslivet. Tillsammans med alla andra som också har slagit sig ner.
Som framgår av skylten vid infarten till staden (se bilden allra högst upp) har Ospedaletti ett av Italiens mildaste klimat. När norra Italien steks i temperaturer på upp mot 40 grader på Poslätten och i Genova når temperaturen här sällan särskilt mycket över 30 grader. Och vi har suttit i t-shirt i december, i 16 grader, med ett glas prosecco på Versillesi (en härlig restaurang på stranden). Så vädret fungerar sällan som ursäkt för att stanna hemma.
Så vi beställer en spritz eller en öl eller en negroni eller ......!
Strax därefter dyker det upp en tallrik med chips, oliver, focaccia och små snacks. I Italien finns det inga drinkar utan något att äta till. Det bara kommer. För oss, som är vana vid att en skål jordnötter hemma i Danmark kostar 30–40 kr, är det fortfarande en nästan barnslig glädje. Och ja – vi har full koll på vilken bar som serverar vilka snacks ;)
För oss består övningen sedan bara i att slappna av fullständigt och göra absolut ingenting annat än att njuta av den osannolika tur vi hade när vi körde fel nerför berget den där gången i april 2023.
Vi har dessutom haft turen att lära känna flera personer i staden, vilket innebär att vi ofta har en träff med "vännerna" vid femtiden. Då ses vi över en öl eller en drink och avhandlar det lokala världsläget, samtidigt som vi hela tiden lär oss lite mer om den italienska kulturen.
Den italienska värmen
Det är inte bara vädret i Italien som känns varmare än det nordiska. Den italienska värmen finns också i människorna, för italienare är av naturen oerhört gästfria och hjärtliga.
Att vi har slagit oss ner i en liten stad med bara omkring 3 500 fastboende är naturligtvis en del av förklaringen till att vi överallt i Ospedaletti möts av ett "salve" eller ett "buongiorno", men i grunden handlar det om den italienska öppenheten.
En eftermiddag för ett par år sedan stod vi uppe i närheten av Santuario Madonna delle Porrine och beundrade och fotograferade ett vackert citronträd från vägen. Efter en stund kom ägaren, den raraste lilla nonnan, ut och började prata med oss. Vid den tiden var vår italienska i princip obefintlig och hennes engelska ungefär lika avancerad, så vi löste det med gester. När vår lilla "konversation" var över gick hon fram till trädet, plockade två enorma, knallgula mogna citroner och gav oss en var. Förmodligen de två bästa citroner vi någonsin har lagt i vår Campari.
Turister eller invånare?
En av de spännande sakerna med att skaffa ett andra hem någon annanstans i världen är hur omgivningen ser på oss. Kan vi smälta in, eller kommer vi för alltid att betraktas som turister?
Själva tillåter vi oss att se oss som något mer än turister – vad det nu egentligen innebär?
Vi betalar fastighetsskatt och sophämtning, vi har adress i staden och italienskt telefonnummer – men när går man egentligen från turist till att vara en del av staden?
Det kan vi inte veta, men vi har en känsla av att vi efter hand betraktas som en del av Ospedaletti. Vi vet från säker källa att många känner igen oss till utseendet – antagligen för att mitt röda hår syns ganska bra i en så liten italiensk stad. Och när vi kliver in på flera av stadens barer möts vi av ett hjärtligt ciao – även om det har gått ett par månader sedan vi var där senast.
Ett tecken på att vi har gått från turister till att bli en del av staden är att lusten att fotografera gamla stan och besöka sevärdheter har ersatts av nyfikenhet på varför exempelvis en servitör har bytt från en bar till en annan. Har baren sålts? Har han fått ett bättre jobb? Har det hänt något? Det är fullständigt oviktig kunskap, men den säger något om att vi inte längre bara betraktar staden utifrån. Vi följer med i dess vardag.
Hur lokalborna faktiskt ser på oss vet vi förstås inte säkert, men lustigt nog deltar vi allt oftare i samtal om hur skönt det ska bli till hösten, när alla sommarturister har åkt hem och lugnet åter lägger sig över staden.
I juli fylls staden av fransmän och i augusti kommer italienarna. Ospedaletti är ett populärt resmål för franska turister i juli. Det ligger nära gränsen, är billigt för fransmännen och Ospedaletti är helt enkelt så mycket trevligare än Ventimiglia. Och i augusti verkar staden alltid fungera som en magnet på italienare, framför allt från norra Italien. Det är förstås utmärkt för stadens barer och restauranger, men det lägger samtidigt en lätt stressad dämpare över den annars så behagligt lata stämningen på eftermiddagarna.
Den lyckliga felkörningen
Med facit i hand börjar det gå upp för oss att vi, genom en närmast osannolik portion tur, har hamnat i den perfekta staden för just oss och vår italienska dröm.
Och det är nog först nu vi verkligen börjar förstå det. Vi har Medelhavet framför staden och bergen bakom den. Vi kan promenera till Coldirodi om vi känner för att försvinna in bland smala medeltida gränder i ett par timmar, och några minuter senare sitta med fötterna vid vattenbrynet. Vi har Sanremo precis runt hörnet om vi saknar storstadsliv och lyxbutiker, och Frankrike ligger tillräckligt nära för att en lunch på andra sidan gränsen utan problem kan vara ett spontant beslut. När vintern kommer ligger skidorterna i Piemonte mindre än en timme bort, och under resten av året börjar naturparken i Argentinabergen nästan där staden slutar.
För vissa får Ospedaletti säkert gäspningarna att komma. Ospedaletti har stenstränder, inga lyxbutiker och ett tempo som kan kännas nästan provocerande långsamt om man är ute efter action. Men för oss visade sig staden rymma nästan allt vi hade hoppats hitta i Italien. Det visste vi bara inte den där fredagen när vi körde fel.
Och vid det här laget börjar vi behärska konsten att sitta på en bar och kisa mot eftermiddagssolen, med en drink i handen och ett fat snacks på bordet, medan vi betraktar livet som utspelar sig precis framför oss.
Nu återstår bara att lära oss se avslappnade ut när vi tar selfies för att dokumentera hur avslappnade vi är ;)
