Cinque Terre bland pastellfärger och doften av fritös. Det här är en berättelse från när vi besökte Cinque Terre sommaren 2022. Det var nära nog förfärligt, men vi kommer helt klart tillbaka – en annan gång, en annan årstid.
Cinque Terre är en av de där platserna man nästan känner att man redan varit på, innan man ens kommer fram. Man ser de fem små byarna överallt – på bilder, posters, Instagram osv. – med de vackra färgade husen som klamrar sig fast ner mot kusten och det grönblå havet på precis rätt sätt, och till synes står det aldrig en människa i vägen för fotografen.
Och låt mig börja med att understryka att det ÄR vackert. Självklart är det vackert. Det finns en anledning till att Cinque Terre är med på Unescos världsarvslista – men framgången har en baksida, och det är den jag försöker beskriva här. Sedan är det upp till dig om Cinque Terre på sommaren är något för dig, eller om du ska lägga ditt besök på en annan årstid.
Cinque Terre är precis så vackert som på bilderna
Cinque Terre är ett fullständigt fantastiskt område, och de fem byarna Riomaggiore, Manarola, Corniglia, Vernazza och Monterosso al Mare är precis så löjligt fotogeniska som man föreställer sig hemma i soffan.
Vi kom naturligtvis också för att fotografera. Det är ju det vi gör. Vi reser runt, tittar på platser, tar alldeles för många bilder och hoppas att några av dem i efterhand kan bli något som fungerar på en vägg. Så vi kan knappast ställa oss i ett hörn och skaka på huvudet åt alla andra med kameror och telefoner som har exakt samma plan.
Populariteten är fullt förståelig.
För det är ju just allt det vackra som har skapat människohavet, turistbutikerna, de snabba barerna och den ständiga doften av fritös – som i sin tur trycker det Italien man kom för att uppleva längre och längre bort.
Cinque Terre har inte blivit populärt av en slump. Området är populärt för att det är unikt, och framgången är nu så massiv att det ibland är svårt att få syn på det unika bakom alla som står i vägen framför det.
Ett bra tips – lämna bilen någon annanstans
Vi hade bil med. Det har vi nästan alltid, och när man är van vid att köra runt i Italien kan man lätt få uppfattningen att en bil är lösningen på det mesta – även på platser där italienarna för flera hundra år sedan byggde sina byar på lodräta klippsidor.
Visst finns det parkeringsplatser uppe på toppen, vid ingången till byarna, men räkna inte med att kunna köra från by till by i Cinque Terre och hitta parkering.
Parkera bilen till exempel i La Spezia och ta tåget. Det fungerar. Gå upp tidigt och ge dig iväg innan alla andra som har läst samma goda råd. Nära stationen finns ett parkeringshus, men du får vara lite snabb – det fylls fort.
kl. 9.40 stod vi som nummer tre i kön
Det räcker alltså inte att ha gett upp tanken på att parkera i själva Cinque Terre. Man måste helst också vara snabbare än alla andra som har gett upp den. Det finns dock flera alternativ för långtidsparkering i La Spezia, och vi såg flera platser med lediga platser även senare på dagen – de ligger bara lite längre från stationen.
Tåget binder ihop de fem byarna med omvärlden och gör det möjligt att ta sig genom hela området på en dag – enkelt och praktiskt.
Via dell’Amore var stängd, så vi gick över bergen
En av de mest kända upplevelserna i Cinque Terre är Via dell’Amore, kärleksstigen mellan Riomaggiore och Manarola. En relativt kort och lättillgänglig stig längs klipporna, där man kan gå med utsikt över havet och eventuellt hålla någon i handen om man är lagd åt det hållet.
Den var under renovering när vi var där, vilket vi hade koll på i förväg, och därför hade vi planerat en alternativ promenad – som i praktiken var en vandring. Turen började med en rätt intensiv bussresa från Manarola till Volastra, och därifrån var det bara att gå till Corniglia.
Det var en lång tur – och en varm tur – men absolut värd besväret. Stigen tog oss genom vinodlingar på terrasserade sluttningar och gav oss en fantastisk utsikt över stora delar av Cinque Terre på en och samma gång. Och så var det inte särskilt många andra som hade fått samma idé, så vi hade stigen nästan för oss själva.
Fem byar och väldigt lite plats
Nere i byarna är det däremot människor. Många människor.
Det är inte så att det bara är lite trångt på huvudgatan eller att man får vänta lite på ett bord. De små gränderna är helt enkelt inte byggda för de mängder som rör sig genom dem på sommaren, och man hamnar därför i en långsam ström där alla försöker uppleva den spontana italienska charmen i den ordning de släpps fram.
Man kan hitta små ögonblick. Ett fönster. En trappa. En gammal fasad där färgen har gett upp ambitionen att täcka allt. Tvätt som hänger mellan husen. En glimt ner mot vattnet där ljuset faller precis som man hoppades.
Sedan ställer sig någon framför.
Det är en rätt bisarr syn. Lokala – för ja, det bor faktiskt folk här – blandat med badande semesterfirare, som i sin tur blandas med dagsturister som går i gåsmarsch längs smala stigar och gator.
Det ska inte låta som att vi inte förstår det. Vi stod ju där själva. Vi hade också kameror med oss och gick runt och letade efter samma motiv som alla andra sett på bild. Det är alltid lätt att bli irriterad på turister när man själv föredrar att kalla sig resenär – men skillnaden är sällan större än att den ena har en kamera över axeln medan den andra håller upp sin telefon.
Det ändrar bara inte på att folkmängden tar något från upplevelsen. De fem byarna är fortfarande vackra, men de får inte särskilt mycket utrymme att vara det.
Den italienska charmen hade bråttom
Vi har tillbringat så pass mycket tid i Italien att vi vet hur stor skillnad det är på en bar där man blir välkomnad och en där man blir expedierad. I Cinque Terre blir du oftast expedierad.
Det talas förvånansvärt bra engelska på många ställen. Man skulle kunna se det som ett tecken på internationell öppenhet och servicevilja, men sanningen är nog lite mer jordnära. Det talas bra engelska för att det lönar sig.
Det är inte konversationsengelska. Det är omsättningsengelska.
Du ska välja något, betala och helst sättas eller skickas vidare så nästa kan ta vid. Servicen är ofta kort – inte nödvändigtvis otrevlig, men med den där effektiviteten som uppstår när en människa inte längre är en människa utan bord nummer sju som snabbt ska bli redo för nya gäster.
Den berömda italienska värmen, där man småpratar lite om maten, vädret, staden eller livet, är under press sådana här dagar.
Det är inte Italien man upplever här. Det är en plats i Italien som, på sina sämsta dagar, påminner en del om ett besök i en nöjespark.
Struten från helvetet
Och så var det de där strutarna med friterad fisk.
På papperet låter det ju rätt. Man står vid Medelhavet i en liten gammal fiskeby, solen skiner och man köper en strut fylld med räkor, bläckfisk och olika bitar fisk som man äter med fingrarna medan man tittar ut över vattnet. Det borde vara svårt att misslyckas.
Det gick ändå.
Jag lärde mig i alla fall att ogilla den där struten innan vi var klara. Allt var dränkt i fritös, även det som en gång kanske var en räka, och i takt med att vi rörde oss genom byarna låg lukten som ett extra lager ovanpå havsluften – tills man inte riktigt visste om man var i en italiensk kuststad eller stod bakom en kringresande fiskbil på en dansk parkeringsplats.
Fisken var knappast uppdragen ur havet precis nedanför staden samma morgon. Den kan förstås ha varit utmärkt och fångad av skickliga människor någon annanstans, men efter en tur genom fritösen smakade allt mest likadant – vilket säkert också är poängen när det ska serveras snabbt till de nästa tusen gästerna.
Lite märkligt i ett område där varje servering annars utan problem kan trolla fram en tallrik riktigt bra fritto misto.
Det vackra försvinner inte helt
Och ändå var det något som hela tiden drog oss tillbaka.
Man svänger runt ett hörn i Manarola och ser husen staplade på varandra i färger som inte borde fungera ihop – men gör det. Man ser Vernazza från en vinkel där staden öppnar sig ner mot vattnet. Man står högt uppe på stigen och ser järnvägen försvinna in i klipporna medan havet fyller resten – och då spelar det nästan ingen roll att man tjugo minuter tidigare stod i kö efter en ljummen öl och blev expedierad av någon som tydligt visade att man inte var dagens mest intressanta gäst.
Det är kanske just därför Cinque Terre är så svårt att bli enig med sig själv om. Området lever upp till bilderna, samtidigt som upplevelsen inte alltid gör det. Det vackra finns där hela tiden, men man får jobba mer än man trodde för att få vara ensam med det.
Man kan absolut rekommendera Cinque Terre. Det vore dumt att låta bli.
Vi kommer tillbaka när alla andra har åkt hem
Vi tillbringar ju en del tid i Italien, så vi har möjlighet att komma tillbaka vid en annan tid på året – och det kommer vi att göra. Om det blir vår, höst eller vinter vet vi inte ännu, men vi återvänder.
Det kan förstås visa sig att hälften av ställena är stängda, att vädret är grått och att de lugna gatorna vi drömmer om mest känns tomma och kalla. Vi har tidigare kört 1 700 kilometer för att fotografera lavendelfält som skördades dagen innan, så det vore inte första gången verkligheten väljer en annan lösning än den vi hade tänkt oss.
Men vi är övertygade om att Cinque Terre förtjänar en chans till.
