Olivolja, frantoior och den eviga jakten på det autentiska
Vi tillbringar en del tid i Ospedaletti och den västra delen av Ligurien – och när man gör det kan man lätt börja känna sig som något av en självutnämnd expert på området.
Eller, expert och expert … kanske snarare en sådan som envisas med att kalla sig det, bara för att man hittar i mataffären. Och när man väl insett att olivolja faktiskt är en stor sak här nere, ja då måste man ju kasta sig in i den klassiska italienska disciplinen: jakten på den äkta varan.
Varför Ligurien är ett olivoljeparadis
Så vad är det egentligen som gör Ligurien så speciellt när det kommer till olivolja? För det första de små, envisa Taggiasca-oliverna. De växer på träd som klamrar sig fast vid bergssluttningarna som om de missförstått hela idén med att växa uppåt. Men det är just den kampen mot naturen som ger oljan dess karaktär. Olivlundarna breder ut sig över stenbyggda terrasser där Medelhavsklimatet – som vi andra tar för givet – visar sig från sin allra mest generösa sida.
Taggiasca-oljan är känd för sin milda, fruktiga smak med ett stråk av mandel och en lätt pepprig avslutning. Det är den sortens olja som får folk att tala om “flytande poesi” utan att låta alltför pretentiösa. Och det är just den här olivoljan som italienarna själva svär vid när de vill imponera på middagsgästerna.
Smaken av terrasser och steniga stigar
Men även om området är känt för sin olivolja, är det långt från de vackra broschyrerna om La Strada dell’Olio till verklighetens vägar. För det mesta ser man olivlundarna från bilen eller mopeden medan man skumpar fram på slingrande bergsvägar. Och de ställen där man faktiskt kan köpa olja direkt från producenterna är sällsynta – små hemligheter gömda i dalarna, som kräver både tålamod och en viss beredskap att gå vilse.
Låt oss bara få en sak klar. La Strada dell’Olio är ett begrepp som finns på flera håll i Italien – inte en enskild rutt som bara går genom Ligurien, även om den här sträcker sig från Ventimiglia vid franska gränsen, genom inlandet och över till Imperia.
En rutt som på papperet låter som en dröm för olivoljefantaster – men där verkligheten är något mindre poetisk.
Frantoior, gårdsbesök och den ge-aldrig-upp-rutten
La Strada dell’Olio låter ju härligt romantiskt. Man föreställer sig genast hur man puttrar fram på små bergsvägar medan äldre herrar i slitna jackor nickar uppskattande när man kör förbi – på väg från den ena olivlunden till den andra. Men verkligheten är, som så ofta, lite annorlunda. Det visar sig nämligen att La Strada dell’Olio mer beskriver ett område än en faktisk rutt.
Cassini Frantoio da Olive nära Isolabona
En sorts mytisk idé om en rutt som binder samman olivgårdar på de mest otillgängliga bergssidorna i Ligurien. Och när man säger otillgängliga, så menar man verkligen otillgängliga. Som i: “ska vi kanske bara fundera över om bilen ens kan vända här?”
Lite som vår tur på Prosecco-rutten (ja, den kan du läsa om här: Vi tog Prosecco-rutten utan att röra en enda droppe prosecco). Italien har nämligen en särskild förmåga att marknadsföra idéer om rutter utan att nödvändigtvis säkerställa att det faktiskt finns några skyltar som hjälper dig på vägen. Det börjar fint med skyltar åt alla håll – men redan vid första korsningen är du överlämnad åt ditt eget lokalsinne och din gissningsförmåga.
Men turen är vacker. Om man nu lyckas ta blicken från vägen tillräckligt länge för att se ut över terrasserna med olivträd. Och även om rutten är romantisk i tanken, så finns det en sanning man bör acceptera: det är långt mellan ställena där man faktiskt får något ut av turen. De flesta gårdar är slutna enklaver där spontanbesök knappast uppmuntras. Däremot kan man ha turen att hitta en frantoio här och där – med plats för både bilar och nyfikna besökare.
När bekvämligheten slår äventyrslusten
Om du är på stadssemester utan bil – eller på bilsemester men inte riktigt sugen på en dag i Medelhavets bergslandskap – så finns det lyckligtvis alternativ.
De stadsnära frantoiorna, till exempel i Ventimiglia, Bordighera och Taggia, är olivoljeproducenter som i högre grad än gårdarna är vana vid besök. Dit kan du enkelt ta dig till fots.
Olivoljebutik i Sanremo
Eller mellanläget – frantoior strax utanför de större städerna, där det krävs bil men inte mod. Här kan man parkera hyfsat enkelt och uppleva produktionen på nära håll – eller åtminstone slutprodukten.
Tips för att köpa olivolja
Oavsett om du hamnar i en frantoio i stan, en gårdsbutik långt ute på landet eller någon glansig turistbutik vid kusten, finns det några saker värda att minnas. Pris betyder inte alltid kvalitet, och den äkta Taggiasca-oljan från Ligurien har en smak som börjar mjukt och slutar med en lätt pepprig ton. Om du får något som smakar kartong har du antingen blivit lurad – eller spenderat för mycket tid på motorvägen.
Hur man planerar sin olivoljetur
Så hur gör man då för att hitta riktigt bra olivolja? Om du är på stadssemester och bara vill prova och köpa med dig något hem, sikta på frantoiorna i städerna. De har butiker där du kan köpa flaskor utan att behöva oroa dig för bergsvägar i backläge. Om du däremot är ute med bil och nyfikenheten som din bästa vän – ge dig ut i de mindre byarna och leta efter namn som “oleoteca”, “olearia” eller liknande.
Vad betyder egentligen allt det där på flaskan?
När du står där med flaskan i handen kanske du ser ord som monocultivar eller blend. Det är inte bara fina ord för att briljera vid middagsbordet (även om det heller inte skadar). Det säger faktiskt något om vad som finns i flaskan.
Monocultivar betyder att oljan är pressad från en enda sorts oliver – här i området nästan alltid Taggiasca. Det ger en ren och tydlig smak, och om du frågar producenterna själva är det förstås det enda rätta. Motsatsen är blend (eller multicultivar), där man blandar olika sorter för att nå en särskild smakprofil.
Du kan också köpa utmärkta olivoljor i mataffären. Oftast står de bästa högst upp – och de minst bra längst ner.
Vissa går ett steg längre och pressar bara oliver från sin egen gård – det man ibland ser som raccolta aziendale eller liknande. Det står inte alltid lika tydligt på etiketten, men när det gör det, brukar de inte hålla det hemligt.
Bland de producenter som ofta nämns som de bästa i västra Ligurien dyker namn som Roi (Boeri), Anfosso och Terre Liguri upp gång på gång. De gör alla utmärkta monocultivar Taggiasca-oljor – och om du får tag i en av deras flaskor kan du räkna med att oljan är lika seriös som etiketten antyder.
Slutsatsen – eller är det?
Finns det ett perfekt sätt att uppleva La Strada dell’Olio på? Troligen inte. Men kanske handlar det hela mindre om att hitta den perfekta oljan – och mer om nöjet i att leta. Och om du till slut köper din olja i en charmig turistbutik i Sanremo, så är det kanske helt okej.
Vi har också kört Strada del Prosecco – utan att röra en droppe prosecco. Läs om den turen här.
