År 1936 byggdes en linbana från Sanremo till Monte Bignone. 7,5 km – och på den tiden en av världens längsta. Resan tog 40 minuter och krävde ett byte vid mellanstationen i San Romolo. 1981 stängdes den tillfälligt, men öppnade aldrig igen, och det enda som återstår är ruinen av mellanstationen.
Vi har en svaghet för ruiner och gammalt rost som naturen sakta tar över, och eftersom vi bor i området var det givet att ta oss dit upp.
Inte mycket att hämta – och ändå
San Romolo – ja, det stämmer. Dagens tur gick inte till Sanremo utan till San Romolo, som ligger cirka 7–8 km från Sanremo fågelvägen. Ingen stad som direkt svämmar över av sevärdheter – ett par barer, en något trött park mitt i allt, och så fungerar platsen som utgångspunkt för organiserade mountainbike- och vandringsturer i bergen bakom Sanremo.
Men här finns också ruinerna av en linbana som byggdes 1936 av en man vid namn Pietro Agosti. Och eftersom vi av någon anledning dras till gamla, förfallna konstruktioner i naturen, var det ett ganska självklart utflyktsmål när vi ändå tillbringar en del tid i vår lägenhet i Ospedaletti.
Två vägar att välja mellan
Kommer du från Medelhavskusten finns det i praktiken två vägar upp. Antingen via Coldirodi eller via Sanremo. Vi tog vägen upp genom Sanremo och hem via Coldirodi.
Väljer du Sanremo-rutten får du se det “riktiga” Sanremo, snarare än den putsade turistdelen kring hamnen och gågatan. Inte för att det är något fel på den – det är bara två helt olika världar.
Från platt till berg på några minuter
Ligurien är format som en smal, relativt platt remsa längs Medelhavet, och därifrån leds du snabbt upp i bergen – de sista alperna väster om Genua och Apenninerna österut, grovt förenklat.
Så för att ta dig till San Romolo börjar stigningen i princip redan i Sanremo. Det innebär serpentinvägar kombinerat med stadskörning på samma gång. Inte dramatiskt – men desto mer autentiskt. På vissa ställen är det knappt att två Fiat 500 får plats att mötas, och vissa kurvor kräver lite fram och tillbaka. Som tur är vet italienarna hur man samsas i trafiken.
Du är snabbt ute ur staden, och sedan är det bara att njuta av den halvtomma bergsvägen med sina hårnålskurvor. Det är inte direkt rusningstrafik till San Romolo, vilket också innebär att det oftast går att hitta en parkeringsplats när du väl är framme.
Inga skyltar. Ingen entré. Perfekt.
Den gamla linbanan är inte direkt upphöjd till turistattraktion, så räkna inte med en stor skylt där det står “Stazione Funivia” – vi såg inte ens en liten.
Men gå uppför vägen på motsatt sida av parkens parkering, och mellan träden kan du ana ett gammalt kabeltorn.
Någon egentlig entré finns inte heller. Byggnaden är inhägnad med en låst grind, men längst ut till höger finns en smal sluttning där du kan ta dig runt ett träd – och plötsligt är du inne bland ruinerna.
Ingången till Stazione Funivia
En idé som faktiskt var rimlig
Linbanan byggdes som sagt 1936 och förband Sanremo med området upp mot Monte Bignone. Den var i drift i många år och var på sin tid en ganska stor sak – inte bara lokalt, utan även tekniskt.
Det var inte heller en slumpmässig idé över en espresso. Pietro Agosti var ingenjör och entreprenör, och linbanan var tänkt som en verklig förbindelse mellan staden och bergen. Inte bara en attraktion, utan ett sätt att ta sig upp utan att kämpa sig genom vägarna.
Då var det en logisk lösning. Sanremo var redan en etablerad semesterort, och ambitionen var att utvidga upplevelsen – inte bara hav och strandpromenad, utan även luft, utsikt och natur. Linbanan gjorde det möjligt att nå Monte Bignone på cirka 40 minuter, och den användes av både turister och lokalbor.
Hur den dog (helt stilla)
Den fungerade i många år och transporterade mängder av människor utan större problem. Men som så ofta med den här typen av anläggningar började det knaka med tiden. Tekniken blev gammal, underhållet dyrare, och samtidigt blev bilen det enkla valet. Det som en gång var en lösning blev sakta men säkert överflödigt.
Till slut blev det helt enkelt för dyrt att hålla den igång.
Den stängdes i början av 1980-talet, officiellt tillfälligt – men öppnade aldrig igen. Och istället för att monteras ner fick den stå kvar.
Gondolen
Den har knappt hunnit bli en “riktig” ruin ännu, vad nu det innebär. Byggnaden står fortfarande i hyfsat skick, men är i grunden mest ett stort tak riktat mot Sanremo, samt några stängda utrymmen där tekniken en gång fanns.
Höjdpunkten är utan tvekan den gamla gondolen som står kvar på perrongen. Ett konkret minne från en tid då fascinationen för industri och teknik ibland fick ta ut svängarna ordentligt.
Det är ingen destination
Det här är inte en plats man åker långt för – om du inte råkar ha ett särskilt intresse för nedlagda linbanor. Och om gamla, rostiga konstruktioner ger dig noll, då kan du lika gärna hoppa över det.
Men är du i området och vill känna historiens närvaro, då är det absolut värt en omväg.
I övrigt finns det inte så mycket att säga.
Man går runt lite. Tittar. Försöker föreställa sig hur det en gång såg ut, samtidigt som man önskar att någon hade röjt undan växtligheten så utsikten över Sanremo fick göra sitt jobb. Och sedan går man igen.
Det är inget ställe man stannar på i timmar. Inget man måste hinna. Och ingen som försöker tala om för dig vad du ska tycka.
Och det är kanske just det som är poängen.
Att det inte har gjorts till något. Det bara står där, och så får man själv avgöra om det är värt tiden.
Tänk inte på det som en klassisk sevärdhet. Mer som en liten avstickare med en historia att ta med hem. Något du inte råkar snubbla över om du håller dig till kustens uppenbara stråk.
-
Är du nyfiken på fler turer i området:
Jakten på den goda olivoljan i Ligurien
Ospedaletti – En liten plats med ett stort hjärta
Vi tog Prosecco-rutten – utan att röra en enda droppe prosecco
