Man står med två ramar i händerna och letar efter en plats som vill ta emot dem. Den ena ställs ner först. Mot väggen, lite på sned. Den andra blir kvar i handen en stund till, som om den behöver bedömas för sig själv innan den får sällskap.
Det finns nästan alltid en plats som redan är utpekad. Ovanför soffan. Vid sidan av matbordet. Den där ytan som saknar något – men inte för mycket. Man ställer upp den första ramen och lutar sig en aning bakåt utan att riktigt ta ett steg bort. Den står där. Själv. Lätt att läsa av.
Den andra ställs bredvid. Inte helt nära. Inte helt rakt. Det finns en paus mellan dem som ännu inte är mätt. Blicken hoppar fram och tillbaka utan att landa. Den ena drar lite mer. Den andra står kvar.
Man flyttar den ena ett par centimeter in. Sedan den andra. Avståndet blir mindre. Sedan större igen. Det är inget man räknar ut. Det är något man känner i nacken när man står och tittar.
Man tar ett steg tillbaka. Kanske två. Armarna längs sidorna. Huvudet en aning på sned. Det är här det börjar visa sig vad de två faktiskt gör tillsammans.
Ofta hänger de för prydligt första gången. Samma höjd. Samma avstånd till kanten. Det ser ut som något man redan har sett. Det är lätt att låta det bli så. Man måste själv bestämma sig för att bryta det lite.
Den ena ramen upp ett par centimeter. Den andra står kvar. Nu händer något annat. Blicken rör sig annorlunda. Den stannar inte i mitten, utan dras vidare.
Man mäter inte alltid. Man justerar lite. Tar ett steg tillbaka. Justerar igen. Det finns små märken på väggen som bara syns på nära håll. De blir en del av processen.
När spikarna väl sitter blir rörelserna mindre. Små justeringar i vinkeln. En ram som behöver vridas en aning. Den andra följer med.
Som inspiration går vi nedan igenom en rad exempel på tankar du kan ha när du själv står där.
Natur: gul rapsmark + skogssvingel i höstdis
Den gula ytan kommer först. Den fyller rummet direkt. När den ställs mot väggen råder det ingen tvekan om vart den vill. Den andra, med sina dämpade färger och det grå i luften, känns nästan för stillsam bredvid.
Man ställer dem ändå bredvid varandra. Den gula till vänster. Den dämpade till höger. Blicken går rakt mot det gula och stannar lite för länge. Det känns snett.
Man byter plats. Nu kommer dimman först. Den håller tillbaka. Ger utrymme. Det gula följer efter och avslutar blicken. Det landar lugnare.
Avståndet mellan dem blir avgörande. För nära, och allt blir en gul massa. För långt, och de tappar varandra. Man flyttar dem fram och tillbaka tills det finns ett mellanrum där det ena inte äter upp det andra.
Arkitektur: två Köpenhamnsmotiv från Knippelsbro
Här finns linjer som vill mötas. Brons bågar, räcken, upprepningar. Man ställer upp dem och försöker automatiskt få något att linjera.
Kant mot kant. Linjer i samma höjd. Det ger ett lugn, men också något stelt. Blicken rör sig förutsägbart från vänster till höger utan motstånd.
Man sänker den ena en aning. Plötsligt bryts rytmen. Linjerna möts inte längre direkt. Blicken får hitta sin egen väg.
Man känner det direkt. Antingen blir man irriterad, eller så stannar man kvar lite längre och tittar. Om det första händer hänger man dem rakt igen. Om det andra händer får de vara.
New York: två regniga gatumotiv
Båda motiven är mörka. Våta ytor. Reflektioner. De känns nästan som en enda stor bild när de står tätt.
Man börjar med att hänga dem med minimal distans. Nästan som en fortsättning. Det flyter ihop. För mycket.
Man drar isär dem. Ger dem luft. Nu börjar man se vad som finns i varje bild. En bil. En person. En reflektion i asfalten.
Blicken går fram och tillbaka. Den letar efter samband, men hittar dem inte riktigt. Det är okej. Det ger en oro som passar motiven.
Om man försöker göra det för harmoniskt försvinner det våta. Då står där bara två mörka bilder.
Grafisk konst: Katten och Hönan av Théophile Steinlen
Figurerna har riktning. Katten tittar. Hönan står. Man placerar dem bredvid varandra och märker snabbt att det spelar roll vem som ser på vem.
Om katten vänder bort från hönan faller det isär. Blicken lämnar uppställningen. Om katten vänder in mot hönan uppstår en spänning mellan dem.
Man justerar höjden. Katten lite lägre. Hönan lite högre. Nu står de inte bara bredvid varandra, utan i relation till varandra.
Det finns en tendens att göra dem lika stora i betydelse. Det blir platt. Den ena får gärna ta lite mer plats. Det ser man direkt när man kliver tillbaka.
Svartvitt: Pålar vid Vadehavet + Lago Trasimeno
Båda motiven är stillsamma. Horisontella linjer. Upprepningar. Man hänger upp dem och märker att det snabbt blir för tyst.
Man försöker få horisonten att linjera. Det ser korrekt ut. Men blicken stannar. Det finns inget som drar den vidare.
Man förskjuter dem lite. Låter den ena ligga högre. Nu bryts det horisontella lugnet en aning. Det räcker.
Avståndet får gärna vara större här. Luft gör sitt. Står de för tätt blir det en grå yta.
Man måste själv bestämma hur stilla det får bli. Annars hänger de bara där.
Färg: grafiska posters med grönsaker i korgar
Här finns många färger. Rött, grönt, orange. Man ställer upp dem och försöker automatiskt balansera allt.
Den ena har kanske mer rött. Den andra mer grönt. Man placerar dem så att det känns jämnt fördelat.
Det är ofta där det blir tråkigt.
Man provar istället att låta den ena dominera. Sätter den med mest färg först. Låter den andra följa efter.
Blicken dras in i färgerna och vidare in i nästa bild. Det skapar en rörelse som inte är planerad, men som känns.
Om man försöker jämna ut allt står där bara två prydliga bilder.
-
När båda ramarna hänger, och hålen i väggen inte längre går att flytta hur som helst, tar man ett steg tillbaka igen. Nu är det inte längre händerna som arbetar, utan blicken.
